Lifslevande / Alive

Hej vänner!

Jag har inte skrivit på ett tag, den nya behandlingen har fått mig att må sämre än jag trodde... Jag var förbered på illamående och att vara lite trött i början, men sjutton inte att vara så illamående att jag kräks eller så trött att jag är däckad. Det sägs at man mår dåligt de första åtta till tio veckorna, efter det ska man börja få effekt av behandlingen och känna att kroppen inte är så stel och förhoppningsvis ska även nedbrytningen av muskler och leder saktas ned.
Innan behandlingen började sa jag till teamet jag träffar på sjukhuset att de inte ska låta mig hoppa av även om jag mår kass. Då kommer man ju aldrig genom de där första tuffa veckorna och får då aldrig veta om man kan få nytta av medicinen. Så, nu är det bara att gilla läget som gäller och blicjka framåt! För vad är tio veckor av ett helt liv?! Vad är tio veckor om man kan få leva ett rörligt lev längre?! Vad är tio veckor mot evigheten?!

Jag mår dock bättre nu! De tre första dagarna var tuffast. Idag är det fem dagar sedan första cellgiftssprutan och jag känner mig som vanligt nu. Törstigare än vanligt, men det är knappast hela världen.
Jag har precis laddat veckans dosett med hjälp av mamma och som under alla söndagar förberett andra mediciner, bandage osv för veckan som kommer.

I eftermiddag ska jag få träffa min lilla brorsdotter Tilda för andra gången! Hon är 10 dagar gammal och så underbart söt! Hon är så lik min lillebror när han var en baby!

Kram på er!

Marie

Mitt allt, mitt stöd och min livskamrat- den livsglade dvärgpinshern Louis!!!!