Lifslevande / Alive

.....kan man lugnt säga att jag har stött på under den här veckan! Det värsta är att vecka ännu inte är slut *gulp*.

Igår, onsdag, opererade jag käken och därmed åkte oxå min vänstra visdomstand. Jag måste erkänna att jag inte alls var nervös innan- tills jag kom in i salen som var precis som en riktig mega operationssal. Läkaren och sjuksköterskorna hade op-kläder och alla instrumenten läg framme. Då slog ,mitt hjärta en volt i bröstet och jag ville bara försvinna genom golvet.
Jag hade nog jagat upp mig mer över ingreppet än jag hade behövt. Det tog 30 minuter och var inte en sådan tortyr som jag hade hört folk beskriva det som. Dock blödde det ganska rejält på grund av min KTS. När jag satt på tåget hem från Halmsatd kände jag mig som världens vampyr som satt där och svalde undan mitt eget blod- urk!

Hungrig som en varg har jag varit det sista dygnet! Jag blev opererad strax innan 14 igår eftermiddag och har levt på drickyoughurt sedan dess. Nu på eftermiddagen blev det potatismos, tonfisk och choklad =)! Sådant man i princip bara smakar i munnen innan man sväljer ned det helt.

Igår när jag kom hem kom mamma med en vacker bucket blommor och en stor ask choklad! Jag älskar blommor- och choklad så klart!! Hade det inte varit så dyrt med snittblommor och hade jag inte dödat blommor i kruka så lätt, så hade jag köpt det mer ofta. Fyra jättevackra garbara med en massa grönt kring; två i lila (min favo-färg) och två i persika.
Det var skönt att få lite sällskap av mamma! Tack för att du kom mamma- och tack för att du finns!!!

En annan av veckans prövningar har varit att lille L idag har genomgått en väldigt stor operation. Han har bland annat tagit bort en stor åder i vänsterbenet, rätat upp foten och gjort laser. Lille L är knappt 2 år och har samma kärlmissbildning som jag har- Klippel-Trenaunay Syndrom. Hans mamma I är en av mina bästa vänner, vi fick kontakt med varandra när L bara var ett par månader.
Operationen var ganska riskfylld- på många sätt, och jag har varit som på nålar hela dagen. Allt verkar dock ha gått bra, nu är det bara den kritiska läkningen som ska gå vägen. Men det värsta är avklarat och nu är det bara ren kamp som gäller!!
Jag önskar att jag kunde ta över kampen från L så at han slapp det! Han är bara 2 år och förstår inte riktigt var som försigår. Lille gubben!!

Förutom dessa större prövningar denna veckan så har det varit allt det "vanliga" med smärta, medicinering, sjukhusbesök och livet i stort. Början av veckan var tuff och det kändes som jag grät hela tiden. Nervositeten inför att börja med cellgifterna på tisdag är en stor bidragande faktor till att livet är jobbigt just nu. Jag är orolig för biverkningarna, som illamåendet..
Men attans- det ska gå!!!

Styrka får jag av att I och jag startat Svenska Klippel-Trenaunay Syndrom Nätverket, av solsken, av Louis min älskade hund och av mamma!! Styrka finner man oxå i vänskap- främst hos I och min "tvilling" M som jag ska fika med imorgon!

Men det absolut bästa som finns är Louis! Jag tror han har vårkänslor just nu eller så har det bara slått över i skallen på honom! Han är helt överlycklig och helvild! Jag börjar undra om det verkligen är pencillin jag ger honom eller speed! Louis far runt som en tok, hoppar från möbel till möbel, rejsar så att mattorna ligger i en enda hög och springer utomhus så gräset yr!! Jag blir så glad av att se honom vara så pigg och lycklig! Det är ingen som tror att han är sju år, han är kronisk valp min lille pinsherpåg. Louis är det bästa som finns- han är mitt allt! Hans kennelnamn passar honom verkligen- Camalis Joy of My Life!!!

                                                                

Helt slut, nu ska jag slänga mig i soffan med Louis!