Gulagarklipelagen
Igår kväll insåg mor min och jag att det faktiskt finns en användning av oläsliga tegelstenar som Fjodor Dostojevskijs "Brott och Straff" och Alexander Solsienitzyns "Gulagarkipelagen"!! Mamma har varit påväg att förpassa dessa reliker till vinden ett flertal gången, men så vips igår kom de till användning!! Tro inte att vi läste dem, nopp. De ligger under huvudändans sängben, en bok under varje ben. Vårt lilla experiment för att minska smärtan i min käken och se till att jag får bättre luft och slipper grym huvudvärk. Vi höjde huvudändan av sängen.
Min egen säng är en sådan där välsignad variant från IKEA med höj- och sänkbar huvud- och fotände, medans mammas mördare till gästsäng är...en utmaning. Längtar efter min egen säng....
Till min stora lycka vaknade jag upp till en påsafton med smärtfri käke och utan huvusdvärk!!! Dessutom var benen inte så svullna!!!
Igår kväll fick jag ett litet "melt down"/ härdsmälta. Ibland blir det bara för mycket, saker lägs på hög och det rinner över. Att gå och ha extra ont en hel dag, att alla smärtlindrande jag tar inte gör det bättre och uppe på det alla tankar om framtiden, oro för Färsäkringskassan, visdomstandsoperationen i Halmstad i juni, ansökan om LSS, alla sjukhusbesök och den lilla skräcken att nästa vecka faktiskt börja med den här cellgiftsbehandlingen...ugh. Igår rann det över. Men mamma och jag vi pratade och pratade och pratade. När man vädrar det som snurrar i huvudet, lägger fram det på bordet och tillsammans organiserar i det så blir det lite mer lättöverskådligt.
Jag, eller vi rättare sagt, kom fram till att famtiden får komma ett steg i taget, jag får ta tag i det mest "akuta" först.
Försäkringskassan, där gäller det bara att hålla tummarna att det ska förstå hur mitt läge är och att mina läkarintyg ska vara beskrivande nog.
Visdomstandsoperatione...ugh. Både skräken för ingreppet och för vad det kostar, men jag måste ju göra det. Tänker då vilken tur att man inte bor i USA, där behöver man ha den ekonomiska ångesten för all sjukvård!
Lss?!? Det är en historia för sig! Det mest kränkande jag varit med om! LSS står för Lagen om Särskilt Stöd och ska hjälpa funktionsnedsatta med det som vi inte klarar. Ex. hjälp att städa tvätta, handla hem saker osv. Jag var på ett utredningsmöte. Alla talade över huvudet på mig och diskuterade saker som om jag kan gå på toa själv, om jag känenr hunger, när jag är kissnödig, om jag kan ta hand om min ekonomi... Ööööö, jag fysiska besvär- min hjärna är det inget fel på!!!! Jag blir så arg och ledsen!
När det sedan kommer till cellgifterna eller metrotextrat som substansen heter, så tror jag inte att jag varit lika skräckslagen om det haft ett annat namn eller varit en annan sorts medicin. Hade det hetat "hubba-bubba" eller något hade jag inte ens reflekterat över saken... Men, cellgift är ju cellgift och ett...gift och jag tänker bara på cancer, att tappa hår och må illa. Dock vet jag att jag kommer att få mindre biverkningar eftersom jag kommer att ta mycket, mycket lägre dos än de som har cancer, jag kommer att ta en spruta i veckan. Men jag vet att jag inte har mycket till val! Jag vill inte bli sämre och sämre och om bara fem-tio år vara helt oförmögen att klara mig själv. Jag måste ge det en chans!
Idag känns det bättre. Idag har jag fått tillbax min fighting spirit och njuter av påsken!!! Solen skiner, vi har lagt fram påskäggen och Louis tjuvslickat på chokladen i godisskålen. Livet är underbart och jag ska inte vara sen att njuta av det!!!
Min egen säng är en sådan där välsignad variant från IKEA med höj- och sänkbar huvud- och fotände, medans mammas mördare till gästsäng är...en utmaning. Längtar efter min egen säng....
Till min stora lycka vaknade jag upp till en påsafton med smärtfri käke och utan huvusdvärk!!! Dessutom var benen inte så svullna!!!
Igår kväll fick jag ett litet "melt down"/ härdsmälta. Ibland blir det bara för mycket, saker lägs på hög och det rinner över. Att gå och ha extra ont en hel dag, att alla smärtlindrande jag tar inte gör det bättre och uppe på det alla tankar om framtiden, oro för Färsäkringskassan, visdomstandsoperationen i Halmstad i juni, ansökan om LSS, alla sjukhusbesök och den lilla skräcken att nästa vecka faktiskt börja med den här cellgiftsbehandlingen...ugh. Igår rann det över. Men mamma och jag vi pratade och pratade och pratade. När man vädrar det som snurrar i huvudet, lägger fram det på bordet och tillsammans organiserar i det så blir det lite mer lättöverskådligt.
Jag, eller vi rättare sagt, kom fram till att famtiden får komma ett steg i taget, jag får ta tag i det mest "akuta" först.
Försäkringskassan, där gäller det bara att hålla tummarna att det ska förstå hur mitt läge är och att mina läkarintyg ska vara beskrivande nog.
Visdomstandsoperatione...ugh. Både skräken för ingreppet och för vad det kostar, men jag måste ju göra det. Tänker då vilken tur att man inte bor i USA, där behöver man ha den ekonomiska ångesten för all sjukvård!
Lss?!? Det är en historia för sig! Det mest kränkande jag varit med om! LSS står för Lagen om Särskilt Stöd och ska hjälpa funktionsnedsatta med det som vi inte klarar. Ex. hjälp att städa tvätta, handla hem saker osv. Jag var på ett utredningsmöte. Alla talade över huvudet på mig och diskuterade saker som om jag kan gå på toa själv, om jag känenr hunger, när jag är kissnödig, om jag kan ta hand om min ekonomi... Ööööö, jag fysiska besvär- min hjärna är det inget fel på!!!! Jag blir så arg och ledsen!
När det sedan kommer till cellgifterna eller metrotextrat som substansen heter, så tror jag inte att jag varit lika skräckslagen om det haft ett annat namn eller varit en annan sorts medicin. Hade det hetat "hubba-bubba" eller något hade jag inte ens reflekterat över saken... Men, cellgift är ju cellgift och ett...gift och jag tänker bara på cancer, att tappa hår och må illa. Dock vet jag att jag kommer att få mindre biverkningar eftersom jag kommer att ta mycket, mycket lägre dos än de som har cancer, jag kommer att ta en spruta i veckan. Men jag vet att jag inte har mycket till val! Jag vill inte bli sämre och sämre och om bara fem-tio år vara helt oförmögen att klara mig själv. Jag måste ge det en chans!
Idag känns det bättre. Idag har jag fått tillbax min fighting spirit och njuter av påsken!!! Solen skiner, vi har lagt fram påskäggen och Louis tjuvslickat på chokladen i godisskålen. Livet är underbart och jag ska inte vara sen att njuta av det!!!
GLAD PÅSK
Kommentarer
Trackback
